Som läget är nu ser jag bara operationen som min enda väg till ett bättre liv men högre livskvalité. Jag känner mig som världens tråkigaste dotter/vän/flickvän/kollega. Jag orkar sällan göra saker, gör jag något som är utanför ”det normala” (det normala för mig numer) får jag sota för det i efterhand. Vissa dagar är såklart bättre än andra men i stort blir dom dåliga dagarna fler. Jag har ett jobb som kräver mycket av mig då jag jobbar i klädbutik. Det innebär oerhört många intryck per dag. Vissa dagar funkar det ok, vissa dagar orkar jag bara byta om och gå och lägga mig när jag kommer hem. Jag får hela tiden tänka på hur jag planerar att göra saker för att klara av att jobba. Jag vill INTE bli sjukskriven. Jag behöver ofta tacka nej till vänner som vill hitta på saker för att inte riskera jobbet dagen efter. Hur normalt låter det när man är 22 snart 23 år?
Jag älskar mitt jobb. Jag är en väldigt social person och mår bra av att ha människor runt omkring mig. Men jag kan inte längre göra allt på jobbet som skyltning, omhängning, byta på skyltdockor osv. Packar jag upp varor får jag hela tiden tänka på hur mycket jag bär och hur jag bär det. Jag kan fråga samma saker flera gånger till en kund i kassan, eller glömma bort att fråga för att jag tror att jag har gjort det men det var till kunden innan. Allt blir rörigt och som en enda smet i hjärnan.
Jag är redan så begränsad i allt jag gör, ska undvika ytterlägen med huvudet vilket är svårt, begränsad i vad jag kan göra socialt och på jobbet. Kan operationen minska på min smärta samt lindra många av mina andra symptom får mitt huvud gärna sitta hur fast som helst, jag är mer begränsad som det är nu än vad jag skulle vara av att sitta fast men inte ha ont eller vara socialt begränsad.
Att jag vill göra undersökningar utomlands beror på att dom inte finns i Sverige. Den ena är en magnetröntgen där man sitter/står istället för ligger ner, vilket ger en helt annan belastning och skadorna syns tydligare. För dom som är kunniga. Den andra är också en typ av magnetröntgen men i rörelse.
Min tanke med den här bloggen är att nå ut till andra i liknande situationer så att vi kan fortsätta hjälpas åt och kräva en förändring inom den svenska vården. Och till er andra som ramlar in här så kanske det är lättare att få en förståelse. Mina skador är ingenting som syns utåt eller som man kan lista ut av att bara prata med mig, därför är det väldigt lätt att få en fel bild av vem jag är. Jag hoppas kunna öka förståelsen och öppna ögonen på allt fler. Bloggen kommer inte att uppdateras dagligen och jag kommer inte skriva om vad jag gör på dagarna. Den kommer handla om min resa mot ett bättre liv och en förhoppningsvis ihopskruvad nacke.
/ Matilda
Jag älskar mitt jobb. Jag är en väldigt social person och mår bra av att ha människor runt omkring mig. Men jag kan inte längre göra allt på jobbet som skyltning, omhängning, byta på skyltdockor osv. Packar jag upp varor får jag hela tiden tänka på hur mycket jag bär och hur jag bär det. Jag kan fråga samma saker flera gånger till en kund i kassan, eller glömma bort att fråga för att jag tror att jag har gjort det men det var till kunden innan. Allt blir rörigt och som en enda smet i hjärnan.
Jag är redan så begränsad i allt jag gör, ska undvika ytterlägen med huvudet vilket är svårt, begränsad i vad jag kan göra socialt och på jobbet. Kan operationen minska på min smärta samt lindra många av mina andra symptom får mitt huvud gärna sitta hur fast som helst, jag är mer begränsad som det är nu än vad jag skulle vara av att sitta fast men inte ha ont eller vara socialt begränsad.
Att jag vill göra undersökningar utomlands beror på att dom inte finns i Sverige. Den ena är en magnetröntgen där man sitter/står istället för ligger ner, vilket ger en helt annan belastning och skadorna syns tydligare. För dom som är kunniga. Den andra är också en typ av magnetröntgen men i rörelse.
Min tanke med den här bloggen är att nå ut till andra i liknande situationer så att vi kan fortsätta hjälpas åt och kräva en förändring inom den svenska vården. Och till er andra som ramlar in här så kanske det är lättare att få en förståelse. Mina skador är ingenting som syns utåt eller som man kan lista ut av att bara prata med mig, därför är det väldigt lätt att få en fel bild av vem jag är. Jag hoppas kunna öka förståelsen och öppna ögonen på allt fler. Bloggen kommer inte att uppdateras dagligen och jag kommer inte skriva om vad jag gör på dagarna. Den kommer handla om min resa mot ett bättre liv och en förhoppningsvis ihopskruvad nacke.
/ Matilda
Historien bakom bloggen del 4
min historia KommenteraSom läget är nu ser jag bara operationen som min enda väg till ett bättre liv men högre livskvalité. Jag känner mig som världens tråkigaste dotter/vän/flickvän/kollega. Jag orkar sällan göra saker, gör jag något som är utanför ”det normala” (det normala för mig numer) får jag sota för det i efterhand. Vissa dagar är såklart bättre än andra men i stort blir dom dåliga dagarna fler. Jag har ett jobb som kräver mycket av mig då jag jobbar i klädbutik. Det innebär oerhört många intryck per dag. Vissa dagar funkar det ok, vissa dagar orkar jag bara byta om och gå och lägga mig när jag kommer hem. Jag får hela tiden tänka på hur jag planerar att göra saker för att klara av att jobba. Jag vill INTE bli sjukskriven. Jag behöver ofta tacka nej till vänner som vill hitta på saker för att inte riskera jobbet dagen efter. Hur normalt låter det när man är 22 snart 23 år?
Jag älskar mitt jobb. Jag är en väldigt social person och mår bra av att ha människor runt omkring mig. Men jag kan inte längre göra allt på jobbet som skyltning, omhängning, byta på skyltdockor osv. Packar jag upp varor får jag hela tiden tänka på hur mycket jag bär och hur jag bär det. Jag kan fråga samma saker flera gånger till en kund i kassan, eller glömma bort att fråga för att jag tror att jag har gjort det men det var till kunden innan. Allt blir rörigt och som en enda smet i hjärnan.
Jag är redan så begränsad i allt jag gör, ska undvika ytterlägen med huvudet vilket är svårt, begränsad i vad jag kan göra socialt och på jobbet. Kan operationen minska på min smärta samt lindra många av mina andra symptom får mitt huvud gärna sitta hur fast som helst, jag är mer begränsad som det är nu än vad jag skulle vara av att sitta fast men inte ha ont eller vara socialt begränsad.
Att jag vill göra undersökningar utomlands beror på att dom inte finns i Sverige. Den ena är en magnetröntgen där man sitter/står istället för ligger ner, vilket ger en helt annan belastning och skadorna syns tydligare. För dom som är kunniga. Den andra är också en typ av magnetröntgen men i rörelse.
Min tanke med den här bloggen är att nå ut till andra i liknande situationer så att vi kan fortsätta hjälpas åt och kräva en förändring inom den svenska vården. Och till er andra som ramlar in här så kanske det är lättare att få en förståelse. Mina skador är ingenting som syns utåt eller som man kan lista ut av att bara prata med mig, därför är det väldigt lätt att få en fel bild av vem jag är. Jag hoppas kunna öka förståelsen och öppna ögonen på allt fler. Bloggen kommer inte att uppdateras dagligen och jag kommer inte skriva om vad jag gör på dagarna. Den kommer handla om min resa mot ett bättre liv och en förhoppningsvis ihopskruvad nacke.
/ Matilda
Jag älskar mitt jobb. Jag är en väldigt social person och mår bra av att ha människor runt omkring mig. Men jag kan inte längre göra allt på jobbet som skyltning, omhängning, byta på skyltdockor osv. Packar jag upp varor får jag hela tiden tänka på hur mycket jag bär och hur jag bär det. Jag kan fråga samma saker flera gånger till en kund i kassan, eller glömma bort att fråga för att jag tror att jag har gjort det men det var till kunden innan. Allt blir rörigt och som en enda smet i hjärnan.
Jag är redan så begränsad i allt jag gör, ska undvika ytterlägen med huvudet vilket är svårt, begränsad i vad jag kan göra socialt och på jobbet. Kan operationen minska på min smärta samt lindra många av mina andra symptom får mitt huvud gärna sitta hur fast som helst, jag är mer begränsad som det är nu än vad jag skulle vara av att sitta fast men inte ha ont eller vara socialt begränsad.
Att jag vill göra undersökningar utomlands beror på att dom inte finns i Sverige. Den ena är en magnetröntgen där man sitter/står istället för ligger ner, vilket ger en helt annan belastning och skadorna syns tydligare. För dom som är kunniga. Den andra är också en typ av magnetröntgen men i rörelse.
Min tanke med den här bloggen är att nå ut till andra i liknande situationer så att vi kan fortsätta hjälpas åt och kräva en förändring inom den svenska vården. Och till er andra som ramlar in här så kanske det är lättare att få en förståelse. Mina skador är ingenting som syns utåt eller som man kan lista ut av att bara prata med mig, därför är det väldigt lätt att få en fel bild av vem jag är. Jag hoppas kunna öka förståelsen och öppna ögonen på allt fler. Bloggen kommer inte att uppdateras dagligen och jag kommer inte skriva om vad jag gör på dagarna. Den kommer handla om min resa mot ett bättre liv och en förhoppningsvis ihopskruvad nacke.
/ Matilda